Hej! Hur mår ni? Hoppas ni svarade "bra" annars hoppas jag att det löser sig.

   Jag mår iallafall inte så toppen, jag är hemma och mår fruktansvärt illa, antagligen mensvärk, det brukar bli så.

   I detta blogginlägg tänkte jag prata om 27 september, dvs vad som hände i lördags. Min dröm gick i uppfyllelse, jag träffade William Spetz.

   Nu ska jag inte berätta hela historien om honom, men förra sommaren blev jag ett asdrygt fan av honom, och jag skrev jättemycket till honom, och därifrån har "lärt känna varandra" eller vad man ska säga. 

   Men okej, hur allting gick till i lördags.

Jag vaknade klockan tio och tänkte först vad jag skulle göra den dagen. Just det, jag och mamma hade bokat badmintonbana på Victoriastadion. Jag kollade Twitter, Facebook, Instagram som vanligt. När jag scrollar i flödet på Instagram såg jag att William lagt upp en bild tidigare den morgonen. Under bilden såg jag att det stod "Mot  Malmö". Min energi gick från nyvaken till att hoppa direkt ur sängen och springer nerför trappan och ropar "WILLIAM SKA TILL MALMÖ!! MAMMA!!". Jag försökte få kontakt med honom allt vad jag kunde, skrev på Twitter, sms:ade, kommenterade på Instagram. Förstå min desperation, jag hade väntat i ett helt år på att han skulle ta sig ner hit till Skåne. Efter en timme svarade han äntligen, och han frågade om jag ville gå med honom på stan en stund på eftermiddagen för att hitta en tröja. Ett sms. Så mycket glädje. Jag svarade självklart ja.

   Så där var jag. Fick ett par timmar på mig att förbereda mig för att träffa människan jag väntat på i ett år, som jag undrat varje dag när det ska ske. Och så skulle det hända om två timmar.

   Jag började bli så himla nervös, handsvetten bara rann när jag försökte sätta på mascaran och alla andra vardagsgrejer som jag halvt glömde bort för jag kunde inte tänka på något annat än att jag skulle träffa världens bästa människa snart, Sedan tog jag bussen in mot Lund, jag kunde inte låta bli att le brett när jag satt på bussen, jag brydde mig inte om att jag kunde se en aning sinnessjuk ut. Jag var lycklig och förväntansfull. Sedan när jag stod och väntade på tåget kunde jag inte stå still, jag gick fram och tillbaka i små sträckor, kunde fortfarande inte fatta vad det var som skulle hända.

   På tåget sms:ade jag med Ida, det lugnade ner mig lite. Närjag kom fram till Malmö C gick jag först ett varv på hela stationen för att se om jag kunde hitta honom, men jag fick inte syn på honom så då sms:ade jag honom och frågade var han var. Då ringde han mig och jag sa att jag var vid Subway, och han svarade att han snart skulle vara där.

   Den där väntan. Den där väntan på att han snart skulle finnas i min famn kände 10 gånger längre än vad det senaste året hade varit. Mitt hjärta rusade så snabbt. Sedan såg jag bland folkmängden ett ansikte med stora bruna ögon och en Whitney Houston-mössa. Jag gick sakta fram mot honom, trodde att han kanske inte skulle känns igen mig så snabbt, men våra blickar möttes och han log brett. Han sprang mot mig med öppna armar och säger "Elsa!!". Den kramen var den bästa jag någonsin haft. Sen såg han på mig och sa att han saknat mig, fast vi typ inte träffats (typ förutom på Lunds Humorfestival, men det räknas inte). Han bad mig prata så att han fick höra min "fina" dialekt. Efter det går vi mot klädaffärerna, pratar om allt möjligt, skulle ta aslång tid att skriva allt jag kommer ihåg vi pratade om. 

   Jag hade alltid trott att jag skulle bli starstruck, och att det skulle vara så himla omoget gjort av mig. Men det kändes som att man gick där med en vän man känt rätt länge, och dte kändes tryggt. Det var först när människor kom fram och ville ta kort med William som jag insäg att, oj, han är ju så omtyckt av så många människor. Det var dessa tillfällen jag tänkte " hur ser folk mig? Tycker de att jag måste vara världens lyckligaste tjej?". Det var en sån konstig position, liksom. Men jo, jag kände mig som världens lyckligaste tjej.

   Efter att vi var på H&M satte vi oss på en parkbänk. Han undrade "vill du ha en Subway-kaka? Jag sparade halva till idg!". Jag blir så rörd och svarar " åh ja tack! Jag har aldrig ätit Subway-kaka." Hans blick där, han såg så chockerad ut. Han förklarar att detta måste bli ett speciellt tillfälle, så han tog upp mobieln och satte på So Emotional av Whitney Houston. Han ställde sig framför mig och börjar dansa! Någon slags invigninsdans för första gången man provar Subway-kaka? Han gick ner på knä och sträckte fram kakan till mig. I detta sammanhang var det ändå den godaste kakan jag någonsin hade ätit.

   Efter det gick vi till T-shirt store, och jag fick hjälpa till lite med att välja kläder. Det var så himla kul!

   Sen gick vi till Yogiboost, han hade aldrig ätit där innan, eftersom de tydligen inte har det i Umeå (???). Då var det min tur att introducera något för honom! Han insisterade att bjuda mig, han skrattade åt hur jag uttalar oreo. På Yogiboost pratade vi också om allt möjligt, det var jättemysigt. På samma gång sade vi "shall we go?" och han ba: "soulmate!!"

   Efteråt var det dags att dra sig tillbaka till stationen, vi tog selfies, och där var dagen slut. Det var de bästa två timmarna av mitt liv, häsftigaste dagen.

   Sedan när jag lade ut bilder på oss på sociala medier kom den väntade frågan. "Känner vi varann?". Den frågan vet jag fortfarande knappt vad jag ska svara på. Asså, vi är ju inte främlingar, absolut inte, men inte direkt som barndomsvänner heller. Så ja, det lutar väl mer åt att vi känner varann, men frågan om "vi är vänner?" svarar jag snarare att han är min vän, osäker på om det är ömsesidigt.

   Oj! Vilken galen dag det var! Om någon hade gått fram till mig dagen innan och ba "du träffar William imorgon" hade jag inte trott på det. Jag var beredd på att vänta ett helt år till, men så vaknade jag upp en morgon, och så var han där! 

   Jag säger bara, ge aldrig upp din dröm, en dag händer det. Som Triss säger "plötsligt händer det".

William Spetz är världens finsate människa.

PUSS OCH KRAM

/Elsa