Hej. 

Vill bara skriva av mig angående gårdagen.

Varje morgon på bussen dagarna innan 17 oktober  när jag lyssnade på Håkan kändes det som att jag skulle explodera av känslor för att jag trodde att jag skulle få vara med om låtarna i en helt enastående och fantastisk upplevelse. Kvällen innan började jag att gråta för att jag inte kunde hitta ett enda vandrarhem eller hotell 4-5 juni, men till slut hittade vi ett pensionat som vi bokade direkt. Timmarna innan biljettsläppet bokade jag tågbiljetter för säkerhets skull. Under allt detta planerande, bokande och förväntningar hade jag en liten tanke som trängde sig där under, som viskade att jag inte skulle få biljetter. Men jag vågade inte tänka så, det skulle kännas för ledsamt. Så jag vände känslorna till lycka istället och var helt inställd på att jag skulle få biljetterna, det fanns inget annat.

Sedan blev det 17 oktober, 12:00. Där satt man framför ticnet. Jag hade inte klätt på mig, utan jag bar enbart min pyjamaströja med min TARDIS-morgonrock ovanpå. Jag hade knappt ätit på grund av nervositet. Vid sidan om mig scrollade jag med vänsterhanden genom kommentarsfältet på facobook-eventet för att hålla mig uppdaterad. Många var lika förvirrade som jag, andra hade kört en YOLO och uppdaterat sidan, fast det stod att man skulle låta sidan vara. Vissa som tog den risken hade turen att få en biljett, andra kastades ut ur kön och fick börja om. För vissa kraschade sidan, andra hade uppe flera apparater, sin mobil, surfplatta, dator, laptop, där de stod i kö på samma konto för att öka chanserna att komma snabbt fram i kön. Alla hade olika strategier, men det gemensamma för de flesta av oss var att vi alla var panikslagna.

Under ca en timme var det olika slags kommentarer, men fler och fler skrev att de hade biljetter säkert i deras händer. Men då började också ett rykte spridas - att biljetterna var slut. Vid det hör laget lade jag ifrån mig mobilen och stirrade in i väggen medan jag fick enorma mängder sprutsvett (bästa ordet, Clara Henry). I ögonvrån såg jag bara den där ovanligt vanliga blåa färgen med en vit, tjock ring i mitten som nätt och jämnt nästan blev fulländad i ändarna. Jag läste samma text ovanför ringen om och om igen som berättade för mig att jag skulle "hålla ut, det är många som står i kö", och att det var 30-60 minuters väntetid kvar. Eller, ibland det över 60 minuters väntetid. Det värsta var när det stod 0-30 minuter. Det skapade de värsta förhoppningarna. I och för sig hade jag förstått efter nån timme att man inte kan lita på det som stod, så det var skit samma. I mitt huvud hade jag ett dilemma - "jag måste vara inställd på att jag inte kommer få biljetter", eller "jag måste hålla hoppet uppe". Men det förstnämnda började ta över. 

Ju längre tiden gick desto mer började jag förstå att biljetterna var borta. Sedan blev det ju även en extrakonsert, men det finns inget mer att säga om det än att det bara var en ytterligare en falsk förhoppning. Nej, jag var inte en av dem som fick känna lyckan av att hålla i en biljett till den kvällen heller. 

Så  jag blev alltså inte en av de lyckosamma som fick tag på biljetter. Och nej, jag är inte heller ett av de hjärtlösa svinen som köpte typ tio biljetter för att sedan sälja dem för ett orimligt pris. Jag vet att sånt här brukar hända inför de flesta konserter, har aldrig bevittnat det själv, men det är något som man hör om mycket. Dock verkar det som att det blev en mycket större grej utav det inför just den här konserten, förmodligen för att det är så pass många som är desperata för att gå på konserten. Själv undrar jag hur man kan välja att krossa andras drömmar för att själv tjäna pengar. Det är ofattbar brist på sympati som inte borde få hända. Den här typen av grejer sker tyvärr nog hela tiden, och inte endast när det gäller konsertbiljetter. Jag är inte tillräckligt påläst för att säga att jag känner till ett exempel på detta, men jag skulle inte bli förvånad om jag fick veta att det faktiskt är vanligare än vi tror. Men jag hoppas att de gör biljetterna personliga inför nästa gång, för sånt här borde inte få hända. Det är för jävligt, finns inte ord för det. 

Så, nu har jag fått skriva av mig om mina förväntningar inför konserten som tyvärr blev krossade. Jag är väl medveten om att jag absolut inte är den enda som fick din dröm krossad igår. Frågan är om jag borde ändra om hela inlägget till vi-form...

Det är bara en dag sedan detta hände, och vem vet, jag kanske kommer tycka det här var en jättelöjlig grej om en månad, om fyra månader eller om några år. Men det jag vet i skrivandets stund är att jag lever under en djup besvikelse just nu, och jag vet inte hur jag ska komma över detta. På något sätt känns mina känslor bortdomnade. Lite som att jag inte förstår att det har hänt. Att känna så stor lycka och lika stor sorg under loppet av fyra dagar tar på krafterna.

Det kanske är någon som läser detta som tycker att jag överreagerar. Och det kanske jag gör! För dig! Lika mycket som du överreagerar när du inte får biljetterna till den där fotbollsmatchen, eller den där Justin Bieber-konserten, eller missar att gå på det där Doctor Who-eventet. Jag vet inte vad som betyder mycket för dig, men jag lovar att jag ska håna dig lika mycket när du upplever samma besvikelse angående det! Du vet, det finns ju viktigare saker att tänka på. 

MEN! De har ju ändå sagt att de ska se över deras produktion, och se om de kommer ha fler biljettsläpp innan jul. Då jävlar, ska jag vara på hugget, Precis som tusentals andra människor som antagligen känner precis som jag angående detta. Kram till er, ni är inte ensamma.

Om någon ens kommer att läsa detta, shit vad den här bloggen är död?

Och ännu en gång till er som köper biljetter i syfte för att sälja dem, jag hoppas att ni tänker över det ni gör. 

/ Elsa

Skrev ett arbete om kopplingen mellan etnicitet och kriminalitet i kursen sociologi. Håll till godo.

I pjäsen ”Förorten Brinner” av skådespelarna Ulf Stenberg och Emil Rosén får man följa tre ungdomar som handskas med en framtidstro som faller på grund av segregation och fattigdom. ”Jocke”, Ahmed och Hassan börjar alla på samma punkt; ”de är samhällets glömda ungar” och har placerats i en förort på grund av att de har emigrerat.

   Anledningen till att folk som tillhör en annan etnicitet än svensk löper en större risk att bli kriminella är inte så enkel som att svaret är för att de kommer från en helt annan socialisation och kultur. Det beror mer på var man befinner sig, hur omgivningen bemöter en.

   Frågan om hur etnicitet är kopplat till kriminalitet kopplas till en stor del till klass. Detta är för att i många modeller och teorier om kriminalitet kopplas dessa två intersektioner samman på ett eller annat sätt.

   Rent teoretiskt sett har invandrare samma rättigheter till utbildning, arbete och auktoritet som svenska medborgare. Däremot är det inte det så i praktiken. En stratifikation som finns i vårt samhälle är att invandrare behandlas på ett nedvärderande sätt. Ofta samlas invandrare i förorter, och det blir som ställena ”där invandrarna finns”. På grund av fördomar som grundar sig i den strukturella (medvetna, respektive omedvetna) rasismen leder detta till marginalisering, de placeras utanför samhället och förlorar makten i att kontrollera sina egna liv. Eftersom etnicitet är en av de mest avgörande intersektionerna leder det till att de hamnar utanför integrationen.

   När människor inte kan nå framgång genom laglig väg och med hjälp av staten väljer man att nå det genom olaglig väg. Här kommer vi till Robert K Mertons ”strainteori”. När Jocke, Hassan och Ahmed ser sig själva som människor som aldrig kommer att kunna göra en karriär med hjälp av utbildning och lagligt arbete ser de kriminaliteten som en frestande utväg, och de skulle bli imaginärt överordnade.

   Inte nog med att nysvenskar praktiskt sett har det svårare med att bli integrerade i samhället, och därmed ökar risken för att bli kriminella, mycket har också att göra med att samhället stämplar de genast som kriminella. Inte på grund av marginaliseringsomständigheterna, utan för att de helt enkelt är födda i ett annat land än Sverige. Eftersom denna stratifikation är så pass inbäddad, svår att se och svår att få bort leder detta till att ”den kriminella invandraren” blir en påhittad stereotyp. Att kategorisera människor utifrån sociala faktorer på det här sättet är inte ovanligt, då människan kan känna sig trygg i att skapa en ingrupp och utgrupp på detta sätt. Invandrare blir utgruppen, som man inte vill bli som och det skapas ett ”vi och dom”. ”Vi och dom”-tänkandet skapas utifrån fördomarna, som oftast är baserade på uppfattningar som baseras på rykten. Ingruppen låter dessa rykten beskriva nysvenskar och hur de gör.

   En delaktig faktor, förutom marginaliseringen, som skapar denna stereotyp är media. Media vill gärna tillägga ofta att det var en invandrare som begick ett brott när det har hänt något som sänds i exempelvis nyhetsprogram. Det leder till att samhället, de som följer media, blir alltmer vana vid den här rollen och det blir för dem det man förväntar sig av nysvenskar. Media förstärker på ett sätt denna roll och visar en verklighet som egentligen inte är helt sann. På detta sätt blir ”den kriminella invandraren” en slags hyperverklig bild som samhället tar åt sig av, och därmed kan fördomarna bildas.

   Dessa uppfattningar och förhastade slutsatser om hur denna kategoriserade utgrupp beter sig leder till hur nysvenskar själva ser på sig själva. Genom detta skapas spegeljaget. Eftersom samhället ser på en som kriminell och skapad för mindre kvalificerade uppgifter blir detta en roll som man ser i de andras ögon, och det blir ens självbild. Kriminaliteten kan därmed locka som i ”strain-teorin”, men även att den kriminella rollen blir en självuppfyllande profetia.

   Bourdieus modell om habitus och kapital går att applicera i frågan hur klass kopplas till detta. I detta fall handlar det om fler faktorer än pengar när man talar om klass, därför förhåller vi oss hellre till Bourdieus modell istället för exempelvis Marx. Men det ekonomiska är självklart ett av de kapital som väger in till stor del. Det sociala kapitalet kan tillämpas då invandrare flyttar till Sverige utan att ha några kontakter än sin egen familj ofta, och dessutom har de svårt att bli integrerade. Därmed kan möjligheten att få jobb rubbas eftersom kontakter inom företag och organisationer är en viktig del för att ta sig in på arbetsmarknaden. Här stängs många dörrar för att bli en del av samhället. Även det symboliska kapitalet spelar stor roll här, här är området väldigt brett. Språket kan spela in här, man kan dra många slutsatser om en person utifrån vilket språk hen bryter på eller talar. Språket säger mycket om ens sociala identitet och etnicitet, och när man hör det drar individen en mängd olika slutsatser kring hur personen är på andra plan, personen kan möjligtvis få stämpeln ”den kriminella invandraren”. Hudfärg och namn är också symboler som kan leda till dessa stämplar.

   Hirschis teori om sociala band går också att tillämpa i denna fråga. Frånvarandet av anknytning, åtaganden, delaktighet och övertygelse leder till att individen väljer att begå handlingar som ligger i hens intresse, men som går emot samhällsnormerna. Dessa samhällsnormer kan vara både formella och informella. De formella normerna är lagarna som nysvenskar lätt kan ta avstånd från när de inte blir tillräckligt integrerad i samhället och får anknyta sig till dessa sociala band. Mycket vikt kan ligga i övertygelse, om hur pass positiv attityd man har till myndigheter, staten, lagstiftning, och så vidare. Med tanke på att flyktingar och invandrare i dagens samhälle inte nödvändigtvis bemöts med full respekt, på grund av framgången hos främlingsfientliga partier, kan det vara vanligt att man känner att man inte helt kan lita på myndigheterna. Till exempel i ”Förorten brinner”, där placeras alla invandrare i förorten, vilket leder till utanförskapet. Det finns en mängd faktorer som gör att man inte kan knyta an dessa sociala band, vilket leder till kriminalitet.

    När vi ser det hela ur ett makroperspektiv, ska vi se hur samhället i sin helhet ser ut, och vad det är i strukturen som gör att kriminalitet och etnicitet kopplas samman. Allt har att göra med hur samhällsstrukturen se ut, och vilka vägar som erbjuds för emigranter. På grund av marginaliseringen av nysvenskar är det de sverigefödda som skapar ”stigarna” som de är tvungna att välja mellan, det är de som har makten. Baserat på fördomar och kategorisering bildas det inte så många valmöjligheter för nysvenskar. Man hamnar lätt i den lägre klassen, får ofta leva på bidrag och chansen till utbildning är inte särskilt hög på grund av segregationen. Eftersom invandrare inte heller har någon stor chans att få bibehålla makt över sitt eget liv motsvarar detta att de inte kommer få någon valfrihet. De flesta av stigarna blir stängda på grund av att man har fallit på en intersektion som väger väldigt tungt, och de marginaliserade har inte lika stor makt över sina liv.

   Alla dessa faktorer som leder till marginalisering och segragation leder i sin tur till att nysvenskar inte känner sig behövda, de känner inte att de har en uppgift och de känner inte att de är en del av samhället. För ”Jocke”, Hassan och Ahmed skapar detta som sagt ett spegeljag, en osynlig stratifikation, distans från de sociala banden, ett habitus som inte är tilltalande, avspärrade stigar, och slutligen leder detta till att kriminalitet blir en frestande utväg för att på något sätt kunna känna att man är delaktig i något och har en viktig uppgift. 

Stämpla aldrig alla nysvenskar som kriminella när du inte kan se bortom fördomarna och upptäcka orättvisorna. Sorry, men så enkelt är det inte, SD:are. 

/ Elsa Söderlind

Hej! Hur mår ni? Hoppas ni svarade "bra" annars hoppas jag att det löser sig.

   Jag mår iallafall inte så toppen, jag är hemma och mår fruktansvärt illa, antagligen mensvärk, det brukar bli så.

   I detta blogginlägg tänkte jag prata om 27 september, dvs vad som hände i lördags. Min dröm gick i uppfyllelse, jag träffade William Spetz.

   Nu ska jag inte berätta hela historien om honom, men förra sommaren blev jag ett asdrygt fan av honom, och jag skrev jättemycket till honom, och därifrån har "lärt känna varandra" eller vad man ska säga. 

   Men okej, hur allting gick till i lördags.

Jag vaknade klockan tio och tänkte först vad jag skulle göra den dagen. Just det, jag och mamma hade bokat badmintonbana på Victoriastadion. Jag kollade Twitter, Facebook, Instagram som vanligt. När jag scrollar i flödet på Instagram såg jag att William lagt upp en bild tidigare den morgonen. Under bilden såg jag att det stod "Mot  Malmö". Min energi gick från nyvaken till att hoppa direkt ur sängen och springer nerför trappan och ropar "WILLIAM SKA TILL MALMÖ!! MAMMA!!". Jag försökte få kontakt med honom allt vad jag kunde, skrev på Twitter, sms:ade, kommenterade på Instagram. Förstå min desperation, jag hade väntat i ett helt år på att han skulle ta sig ner hit till Skåne. Efter en timme svarade han äntligen, och han frågade om jag ville gå med honom på stan en stund på eftermiddagen för att hitta en tröja. Ett sms. Så mycket glädje. Jag svarade självklart ja.

   Så där var jag. Fick ett par timmar på mig att förbereda mig för att träffa människan jag väntat på i ett år, som jag undrat varje dag när det ska ske. Och så skulle det hända om två timmar.

   Jag började bli så himla nervös, handsvetten bara rann när jag försökte sätta på mascaran och alla andra vardagsgrejer som jag halvt glömde bort för jag kunde inte tänka på något annat än att jag skulle träffa världens bästa människa snart, Sedan tog jag bussen in mot Lund, jag kunde inte låta bli att le brett när jag satt på bussen, jag brydde mig inte om att jag kunde se en aning sinnessjuk ut. Jag var lycklig och förväntansfull. Sedan när jag stod och väntade på tåget kunde jag inte stå still, jag gick fram och tillbaka i små sträckor, kunde fortfarande inte fatta vad det var som skulle hända.

   På tåget sms:ade jag med Ida, det lugnade ner mig lite. Närjag kom fram till Malmö C gick jag först ett varv på hela stationen för att se om jag kunde hitta honom, men jag fick inte syn på honom så då sms:ade jag honom och frågade var han var. Då ringde han mig och jag sa att jag var vid Subway, och han svarade att han snart skulle vara där.

   Den där väntan. Den där väntan på att han snart skulle finnas i min famn kände 10 gånger längre än vad det senaste året hade varit. Mitt hjärta rusade så snabbt. Sedan såg jag bland folkmängden ett ansikte med stora bruna ögon och en Whitney Houston-mössa. Jag gick sakta fram mot honom, trodde att han kanske inte skulle känns igen mig så snabbt, men våra blickar möttes och han log brett. Han sprang mot mig med öppna armar och säger "Elsa!!". Den kramen var den bästa jag någonsin haft. Sen såg han på mig och sa att han saknat mig, fast vi typ inte träffats (typ förutom på Lunds Humorfestival, men det räknas inte). Han bad mig prata så att han fick höra min "fina" dialekt. Efter det går vi mot klädaffärerna, pratar om allt möjligt, skulle ta aslång tid att skriva allt jag kommer ihåg vi pratade om. 

   Jag hade alltid trott att jag skulle bli starstruck, och att det skulle vara så himla omoget gjort av mig. Men det kändes som att man gick där med en vän man känt rätt länge, och dte kändes tryggt. Det var först när människor kom fram och ville ta kort med William som jag insäg att, oj, han är ju så omtyckt av så många människor. Det var dessa tillfällen jag tänkte " hur ser folk mig? Tycker de att jag måste vara världens lyckligaste tjej?". Det var en sån konstig position, liksom. Men jo, jag kände mig som världens lyckligaste tjej.

   Efter att vi var på H&M satte vi oss på en parkbänk. Han undrade "vill du ha en Subway-kaka? Jag sparade halva till idg!". Jag blir så rörd och svarar " åh ja tack! Jag har aldrig ätit Subway-kaka." Hans blick där, han såg så chockerad ut. Han förklarar att detta måste bli ett speciellt tillfälle, så han tog upp mobieln och satte på So Emotional av Whitney Houston. Han ställde sig framför mig och börjar dansa! Någon slags invigninsdans för första gången man provar Subway-kaka? Han gick ner på knä och sträckte fram kakan till mig. I detta sammanhang var det ändå den godaste kakan jag någonsin hade ätit.

   Efter det gick vi till T-shirt store, och jag fick hjälpa till lite med att välja kläder. Det var så himla kul!

   Sen gick vi till Yogiboost, han hade aldrig ätit där innan, eftersom de tydligen inte har det i Umeå (???). Då var det min tur att introducera något för honom! Han insisterade att bjuda mig, han skrattade åt hur jag uttalar oreo. På Yogiboost pratade vi också om allt möjligt, det var jättemysigt. På samma gång sade vi "shall we go?" och han ba: "soulmate!!"

   Efteråt var det dags att dra sig tillbaka till stationen, vi tog selfies, och där var dagen slut. Det var de bästa två timmarna av mitt liv, häsftigaste dagen.

   Sedan när jag lade ut bilder på oss på sociala medier kom den väntade frågan. "Känner vi varann?". Den frågan vet jag fortfarande knappt vad jag ska svara på. Asså, vi är ju inte främlingar, absolut inte, men inte direkt som barndomsvänner heller. Så ja, det lutar väl mer åt att vi känner varann, men frågan om "vi är vänner?" svarar jag snarare att han är min vän, osäker på om det är ömsesidigt.

   Oj! Vilken galen dag det var! Om någon hade gått fram till mig dagen innan och ba "du träffar William imorgon" hade jag inte trott på det. Jag var beredd på att vänta ett helt år till, men så vaknade jag upp en morgon, och så var han där! 

   Jag säger bara, ge aldrig upp din dröm, en dag händer det. Som Triss säger "plötsligt händer det".

William Spetz är världens finsate människa.

PUSS OCH KRAM

/Elsa

Igår fyllde jag 17 år. Fick fina gratulationer och presenter, det var en bra dag. Fick ett Bodyshop-kit av Ida och Mays, tydligen ska jag få något mer denna vecka som "är på väg flygandes hit". Vad spännande, ser fram emot det! Av familjen fick jag böcker, choklad, pengar och lite annat. I år blev det ingen tårta, jag kunde verkligen inte bestämma mig för vilken slags tårta jag skulle ha! Så det blev ett kak-kalas istället med vaniljhjärtan, småkakor, chokladbollar. Det var fett mys. 

Jag har tänkt på en sak. Vi underskattar skolan. Då menar jag inte själva skolarbetet och alla läxor, för det är ju mest tråkigt. Jag menar det man får uppleva i skolan. Om jag tänker efter så har de flesta av mina guldstunder skett i skolan. I dessa guldstunder innehåller det goa skratt med kompisarna så man börjar gråta. DET älskar jag. Jag älskar att skratta! Jag säger bara, gör det bästa av skolan, försök få så roligt ni kan med kompisarna och gör det bästa av det. 

Jag har tänkt på en annan sak. Filmen Mamma Mia, den med Meryl Streep. Det är väldigt överskattad. När den visades på bio kring 2009(?) hörde jag av nästan alla att "åååh den var ju enastående!". Men sen när jag såg den blev det en stor besvikelse. Den bestod nästan bara av skrikande 50-åriga klimakterietanter, svaga intriger, och inte så bra skådespel... Musiken var ju bra, för liksom det är ju ABBA. Men nej, som sagt. Den är överskattad.

Den sista tanken för detta blogginlägget är en tanke som dyker upp i min hjärna v'äldigt ofta, jag påmins om det varje dag. Internetvänner. För ett år sen tänkte jag att vänner på internet... njaaa.... det är ingenting för mig, jag är så socialt inkompetent. Men idag har jag vänner på Twitter som jag absolut inte kan tänka mig ett liv utan. Är så jävla glad för att de finns. Tack vare William Spetz. 

   Jag ska förklara om William Spetz i ett annat blogginlägg i framtiden. Det kan vara bra att berätta om det, för chansen är ganska stor att jag kommer nämna honom mycket... men deal with it. Jupp. 

NEJ MÅSTE BARA SKRIVA OM EN SAK TILL INNAN JAG PUBLICERAR. Såg alldeles nyss en Libresse-reklam om en binda som man kan gömma diskret, "så ingen behöver veta att du har mens". VAD FAAAN. Asså. Nej. Vad gör ni. Sluta. Hälften av jordens befolkning har mens. Varför har det blivit så in i helvetes tabu? Och att dessutam ett mensskyd-företag har lanserat denna idiotiska produkt.

Samhället är stört.

Då får vi välla se hur det går med bloggandet nurå. För ett år sen lade jag av, men nu blev jag sugen igen. 

Skillnaden mellan den här bloggen och den gamla är nog att här ska jag försöka få ner mina abstrakta tankar i ord, den gamla var mer någonting så här: "Heeej idag var jag bara i skolan nu ska jag gå och kolla på himym". Nä. mitt liv är för ointressant för det.

Denna blogg är kanske mer för min egen skull, så om du vill följa den, fine, men förvänta inte att jag ska lägga upp flera inlägg om dagen, för det är ingenting jag kan lova. Men om det finns någon som ändå vill följa är det såklart grädde på moset.

Jag vet inte alls hur ens första inlägg ska vara, jag man presentera sig själv, som man gjorde första dagen på gymnasiet. Aja, jag säger väl lite msåfakta. Jag fyller 17 år imorgon (!!!) och jag bor utanför Lund. Jag går andra året på humanistiska linjen på Spyken. Annars gillar jag att äta chips. Det är väl det man ska veta om mig. Det kommer nog fler inlägg där jag går mer djupgående på andra saker om mig. och mitt liv.

Förresten, jag provade på vloggande ett tag, och jag vloggar fortfarande fast väldigt, väldigt sällan. Jag är väl inte tillräckligt intresserad av det egentligen, jag tycker det är roligt då och då. Om någon har lust att kolla in den så heter kanalen finaelsa. INTE för att jag tycker att jag är fin utan för att jag heter Fina i andranamn.

Men nu ska jag prata om något som hände idag, för dte är ju det man oftast gör på en blogg. Vi hade idrott idag. Där skulle vi se vad vi hade i puls, i arbetspuls, maxpuls och vilopuls. Jag är en sån som oroar mig väldigt mycket inför sånt. Dels för att jag jämför mig alltför mycket med andra och för att jag vet att min kondition suger. När man hade testat alla pulserna skulle man säga den för en tjej i klassen som satt och skrev ner dem. Jag fann detta väldigt obekvämt, och vissa ville inte ens ta sin puls. Antagligen för att de tror att alla kommer döma dem efter vad de har för puls. Jag vet att det låter töntigt och jag tycker också det. Men tänk efter, alla vet att om man har en låg vilopuls så har man tagit hand om sin kondition. Om man har hög vilopuls har man helt enkelt inte byggt upp sin kondition och man ses som en lat person som inte klarar av att ta hand om sig själv. Jag kanske är den enda som känner så här, men kanske för att det är så jag ser mig själv. Men det besynnerliga är att jag ser ALLA andra som bättre än jag. Jag vet att jag MÅSTE sluta jämföra mig med andra, men det är inte särskilt lätt som en plätt när idrottsläraren säger att om man hade en puls över "det och det" har man dålig kondition.

Samma sak med hur ens kropp ser ut! Asså GUD BEVARE DEN som är tjock!!! Herregud att vara tjock är nuförtiden en stämpel på att man inte rör på sig. Nä, för att man ska bli accepterad som aktiv människa måste man ha en mage platt som en slätt Skåne som HELST ska synas tydligt på ens Instagram-bilder. Samhället är korkat.

Ja, tack för mig. 

Btw, Twitter är min värld 2.0 så följ mig där. @elsasoderlind.